Jersmindoft och får på rymmen

Den stora doftjersminbusken på vår gård har slagit ut och jag hämtar in stora kvistar som sprider sin doft i hela huset. För mig doftar jersmin inte bara härligt somrigt utan också av min barndom i Thailand eftersom det finns väldigt mycket i Thailand som doftar jersmin, det är en favoritdoft där som används både som blommor och i olika produkter.

Vasen med krackelerad celadon yta är från Broste Copenhagen och inköpt på Hemtex.

Skyfallet tidigare idag slog ut elen i vårt elstängsel och plötsligt fick vi besök av en granne som hade hittat fyra får i sitt salladsland. Jag önskar jag hade haft kameran med för det var en rolig syn när vi vallade hem fyra bässar som galopperade längs Söderbyvägen i full fart, bräkandes medan dom ivrigt jagade William som ledde dem hem i kö, längst fram på cykel. Att få hem dem var tack och lov inget problem, dom lämnade salladen och rusade mot oss direkt dom såg och hörde oss,  dom vet verkligen vem dom bor hos.

Ett försiktigt hej, vi lever.

 

Det blev ingen omstart där för ganska exakt ett halvår sedan här på bloggen. Varför? Jo, för att när det nya året som vi hoppades skulle vara bättre än det förra väl kom, så blev det inte bättre än det som gått. Alls, faktiskt. Nästan tvärtom. Det nya året började som det gamla slutade, med allvarligt sjuka föräldrar som varit in och ut på sjukhus turvis varje månad hittills det här året.

Jedi har också haft lite otur och blivit sydd i tassen men han är ok nu ❤

 

Det har varit en riktigt tuff vinter och vår. Min mamma och pappa har åkt ambulans och legat inne med allvarliga tillstånd båda två flera gånger. I min mammas ena lunga upptäcktes i vintras en 6 cm stor knöl som misstänktes vara en cancer metastas. Vi levde svåra olidliga veckor tills det sedan visade sig vara nåt annat. Vad vet vi inte med säkerhet, men knölen har försvunnit med mycket kraftig medicinering. Och det är det enda som spelar någon roll. Sedan började hennes hjärta krångla också pga lungorna och ambulanspersonalen började hitta fram och hälsa på oss som gamla bekanta. I nuläget är mammas tillstånd äntligen stabilare och hon är hemma i grannhuset och steker plättar åt våra barn igen. Vi hoppas så förblir.
Min pappas tillstånd är dessvärre inte särskilt stabilt alls. I förra somras fick vi veta att han har en mycket svår diagnos, en lungsjukdom som är obotlig och framskridande med väldigt dålig prognos, Idiopatisk lungfibros. I dagsläget lever han med tilläggssyre som han får genom en slang i en grimma var han än är och pga. lungorna har även hans hjärta påverkats och fått jobba alltför hårt vilket lett till en rad komplikationer som gör att han regelbundet svimmar av utan förvarning varsomhelst närsomhelst, slår sig svårt och har bland annat haft bruten käke och många brutna tänder från att ha fallit. Vi söker lösningar för att underlätta hans vardag och är för tillfället mitt uppe i att renovera och inreda en lägenhet i ett servicehus en liten bit ifrån oss där han är i tryggare förvar med hjälpen nära jämfört med ensam ute i sitt hus långt ute i skärgården. Dock ingen lätt övergång för en man som älskar naturen och friheten i ett hus han byggt med egna händer.

Och ja. Sen blev jag ju arbetslös. Igen. För andra ggn på ett drygt halvår. Det tillfälliga vikariatet på Sjukvårdsdistriktets ekonomiavdelning som jag hoppade på när jag blev långtidspermitterad från Aveo i förra somras tog ju även det slut. Det är ju så med tillfälliga vikariat, att dom är just, tillfälliga. Under vikariatet hade jag dock valt att inte återvända till Aveo mer då jag hoppades att vikariatet eventuellt skulle kunna bli förlängt senare, en risktagning, som inte gick helt i hamn där ett tag då jag plötsligt stod med noll arbetsplatser från att ha haft två.

Så ett sånt halvår. Men vet ni. Livet segrar ju liksom ändå alltid på nåt förunderligt vis. Även nu. Det har ju också hänt fantastiska saker. När det sett som mörkast ut har det ändå vänt. Som att den 6 cm stora knölen i mammas lunga som läkarna var så gott som säkra på var en cancertumör visade sig vara nåt som gick att bota med Kortison. Eller som att jag när jag blev permitterad för ett halvår framåt i augusti inom tre veckor hade fått ett halvårs vikariat, och med samma osannolika timing i våras när jag igen stod utan kontrakt, inom tre veckor fick besked om att jag fått en fast tjänst på fulltid som jag sökt.

Så vi har landat på fötterna, igen en gång. Jag har nyligen börjat mitt nya jobb som avdelningssekreterare inom psykiatrin, ett jobb jag hittills stortrivs med. Jag känner mig verkligen som fisken i vattnet att få jobba inom vården utan att ändå jobba som vårdare. Jag hör väl till de få konstiga människor som genuint tycker att jobbet med patientjournaler och medicinska dikteringar bland annat är hejdlöst intressant. Och som sagt, mamma steker plättar åt barnen i grannhuset igen och snart har vi förhoppningsvis min pappa inom två kilometers radie i en trygg miljö där hjälpen kommer på några minuter om den behövs.

Så hej på er. Nu tycker jag vi kör. Våren är här (ok det snöar ännu så gott som varje dag men gräset grönskar litegrann snart, så det finns hopp), jag har nytt jobb och det känns som det finns ett liv efter den här svackan också.

Tankspriddheten

Nånstans på vägen från drömhuset där jag hade varit och fotat, och datorn i vårt nuvarande hus på andra sidan vägen, lyckades jag förlägga mitt minneskort till kameran ikväll. Jag har sökt i panik efter kortet i flera timmar sedan dess eftersom där finns maaaassor med bilder som ännu inte laddats över på nånting annat. Men icke. Spårlöst försvunnet.

Jag hoppas det bara är min tandvärk (två visdomständer som börjat bråka som ska åtgärdas av kirurg senare i höst – urk)  som gör mig lite extra tankspridd ikväll och att kortet dyker upp imorgon.

Tills dess bilder på en av räddningarna när man behöver hålla barn nöjda då man bygger:

En stor sandhög. Är vädret bra hålls dom nöjda där timme efter timme och vi får bygga och måla och dona i allsköns ro. En pensel i hand och lite målfärgsrester som man får kladda på en planka eller två funkar också alltid.

Men sen skulle ju inget av det här vara möjligt att ro i land utan släkten som ställer upp. Syskon och föräldrar som bidrar med tid och kunskap. Min mamma som mer eller mindre flyttat in hos oss i sommar för att hjälpa med barn och den vardagsrumba som trots allt ska snurra i vårt nuvarande hem medan vi fixar till vårt framtida hem.

 

 

 

Kvällsprogrammet fixat

Om någon mot förmodan förundrar sig över varför jag inte bloggat på en halv livstid så beror det på att kvällarna för tillfället är rätt fyllda. Till exempel av sådant här som vi gjort ikväll:

Målat 288 meter takpanel. Första varvet. Imorgonkväll skall dom få en andra strykning. Och sedan skall lika många meter till målas. Och det här är bara taket till den lilla delen av husets övrevåning som saknade tak. Det är enorma mängder material, målfärg och timmar som går åt.

Det är inte direkt fotogeniskt material heller just nu. Byggkaoset. Men förhoppningsvis borde det bli mer inredning inom en icke alltför lång framtid eftersom det är meningen att vi skall flytta in i huset om tre månader….något som just nu känns som en utopi med tanke på drömhusets tillstånd. Men Aveobyggs killar jobbar på som flitiga myror dag efter dag, vi drar vårt strå till stacken på alla sätt vi kan, hinner och orkar, och så ställer min familj upp till tusen runt oss för att vi ska få det att gå ihop.

Är vi inte vid drömhuset och jobbar på kvällarna som igår då vi beslöt oss för att vi behövde en ledig kväll och drog till sommarstugan på en bastu, så somnar vi som klobbade kl 22.

Imorgon ska jag försöka hinna visa er lite bilder på hur det framskridit sedan senast jag hörde av mig!

Att göra det bästa av det

Eftersom sommaren inte vill visa sig från sin varmaste sida än i år (och semestern och budjeten i år sätts på husrenovering snarare än på en äkkilähtö till sydligare breddgrader) så försöker vi göra vårt yttersta att ta vara på det lilla vi trots allt får i sommarväg. Så i lördags struntade vi i regnet och kylan och körde ut till sommarstuga, eldade bastun het och doppade oss tre ggr i det iiiiiskalla havet.

Och varje liten solstund försöker vi ta till vara. Från tidig morgon till sen kväll. Skiner solen eller är det uppehåll så hänger vi ute så mycket vi bara kan. Äter ute med ytterplagg på, lindar in oss i varma jackor och gömmer oss i lä för vinden och solar ansiktet om inte annat. Man får ta det man får om man ska överleva den långa mörka vintern sedan tänker jag. Så vi beundrar körsbärsblom och äter importerade jordgubbar och tankar sommarfiilis för mörka novemberdagar. Värme eller inte.

Ännu hinner man

Jag älskar våren och kvällsljuset lika mycket som den nästa. Att det finns många timmar dagsljus kvar tillgodo ännu efter att skol-och arbetsdagarna är över är så obeskrivligt skönt.

Men dagar som idag då regnet öser ner och det viner om knutarna kan jag ändå tycka att det är skönt att det ännu hinns med lite mys inne med tända ljus och filtar.

Så jag öser på nu med ljus och nån enstaka sista kväll framför brasan i vardagsrummet innan de långa kvällarna ute på terassen tar vid istället.

Men tänk, snart är vi där. Det är inom räckhåll. Barfota fötter i det svala gräset sena kvällar i trädgården då man går runt och känner doften av allt som blommar. Snart.

 

Soak up the sun

Dagen i korthet:

 

Vad mer behöver man? Sol och söndag. Nu tre dagar arbete kvar och sedan är det vintersemester i tre hela veckor för min del varav 2,5 i Thailand.

Sjukstuga

Och det fortsätter. En vecka efter att Lova började så har också Elias däckat i vinterkräksjukan. Nu hoppas vi bara att hans version inte håller på i sex dygn som Lovas gjorde.

Så vi firar ännu en helg hemma i isolering med teven och bykmaskinen ständigt rullande. Aldrig har väl en södernresa kommit lägligare än när vi äääääntligen kommer oss ur den här långdragna eländessjukan.

Marsväder i januari

Lova och jag har inte varit utanför dörren sedan i fredags pga hennes envisa utdragna vinterkräksjuka. Ännu idag jobbade jag på distans hemifrån så på lunchrasten beslöt jag mig för att vi  nog behövde visa våra näsor för den vackra vårsolen ens en kort stund.

Och vilken vårsol sedan.

Att något så enkelt som en kvart ute i solen och en snöboll kan göra nån så lycklig. Fågelkvitter och snödropp och plusgrader så man kunde sitta med jackan öppen i solen, och det är bara januari.
Imorgon är vi äntligen fria från karantänen och inte en dag för tidigt, mor i huset börjar vara minst sagt lite ‘mökkihöperö’ vid det här laget.

Antihelgen

Ibland blir det ju inte som man tänkt sig.. Istället för en helg i snön hela familjen för att skrinna, skida eller pulka fick vi vinterkräksjukan på besök mitt i fredagsmyset igår när Lova plötsligt kaskadkräktes i soffan. Givetvis passade eländet att komma på besök en helg då Magnus är bortrest men det var ju bara att räkna med. Säg den kräksjuka som kommer lägligt.

 

Kompisförbud och övrigt besöksförbud pga smittorisken är ju kanske det tråkigaste mina översociala barn vet, så Farfar Benny var en räddare i nöden då han erbjöd sig att ta pojkarna ett par timmar ut i skidspåret där det inte smittar i alla fall.

Gott kaffe och Netflix räddar även en antihelg.