En underbar midsommarafton

Dagen började ju lite mulet men midsommarstången restes ändå.

Och sen kom ju solen. Och mer kan man inte begära en midsommarafton. Nypotatis, ribbs, pavlova och gott sällskap. Och sol.

Liten pippi

Välkomna till naturbloggen.

Våra tomter är invaderade av trastar i enorma mängder just nu. En tjock liten trastunge tappade bort sin mamma under några timmar idag och satt på vårt terassbord och pep efter henne, den flyttade inte på sig innan jag var mindre än en meter ifrån. Jag hoppas hans mamma hittar honom innan storjägaren Mingus gör det.

Att kanske vara lite konstig

Igår lekte vi med vuxenlego. Pappa, Magnus och jag packade oss i bilen och körde till Vähäkyrö för att plocka ner ett gammalt härbre stock för stock.

Hur kul som helst enligt mig. Få saker är ju trevligare än att plocka ner en gammal stockbyggnad då man som jag samlar på gamla byggnader, plankor och stockar. Enligt en del är jag säkert lite konstig som tycker att det är roligt att slita i timtal med en smutsig gammal byggnad fylld av rostigt gammalt skräp och illaluktande obestämbart material av diverse sorter. Men så är det ju tur för mig att inte alla vill göra det för då skulle jag ju aldrig ha kunnat fynda ett gammalt härbre till ett riktigt vrakpris heller.
Vem kan nu nånsin ha för många gamla byggnader liksom?

Hur man lyckas köpa gamla släktgården utan att veta om det

Alla som inte vill ha en historielektion om vårt hus skippar nu. När vi köpte drömhuset visste vi bara ett par saker.

Till höger i bild drömhuset för hundra år sedan i början på 1900-talet nångång troligen. Huset rakt fram är det andra huset som revs i början på 1950-talet.

Ett. Huset ligger tvärs över vägen från vårt nuvarande hus som i sin tur ligger intill min pappas gamla släktgård där han är uppvuxen och där min farbror med fru bor än idag. Det huset har min farfarsfar byggt 1901 och DET huset har varit släktgården så långt vi visste. Innan dess ‘kom dom nån annanstans ifrån’.

Två. Min pappa visste att han var avlägset släkt med gamla tant Gerda och hennes systrar som vuxit upp i huset, han trodde eventuellt att dom var sysslingar, pysslingar eller nåt liknande lika avlägset och var ej heller säker på hur släktbanden hängde ihop.

När vi höll på med köpet fick vi reda på att vi väl var något mer nära släkt än vi först trodde. Min pappa visade sig vara småkusin med Gerda som hade ägt huset. Och i nån tidigare generation hade eventuellt två systrar bott i varsitt hus på varsin sida om Söderbyvägen trodde vi. Kanske hade dom gift in sig i varsitt hemman i byn? Så långt sträckte sig vår kunskap.

Nu har det visat sig att ödet verkligen ville att just vi skulle köpa det här huset.

På den här bilden ser man ett äldre par till höger, samma personer i närbild på bilden nedanför. Bilden är daterad runt 1910 nångång ungefär.

Samma par tiotals år tidigare, nångång mot slutet av 1800-talet gissningsvis med sina barn som då var små:

Mannen på bilden är son till paret som ursprungligen skrev på ett köpebrev 1859 när dom köpte gården. Och snacka om överraskning då det visar sig att mannen i bild alltså faktiskt också är min farfars morfar! Flickan i bild längst till höger är min pappas farmor Anna.

När hon blev vuxen gifte hon sig med bonden August (min farfarsfar) som byggde min pappas gamla hemgård tvärs över vägen som min farbror bor i idag, och som är huset där både min pappa och farfar är födda. På bilden här ovanför min farfarsmor Anna, farfarsfar August och sönerna varav den till höger är Carl, min farfar.

Det visar sig alltså att gården vi köpt är gården där min farfars morfar och min farfars mor är födda. När min farfars mor flyttade över vägen bodde hennes syster Ida kvar (mitt på bilden mellan föräldrarna på bilden med tjejerna i rutiga klänningar). Så går det till när man lyckas köpa en gård som funnits i släkten i många många många generationer utan att man visste om det.

Att göra det bästa av det

Eftersom sommaren inte vill visa sig från sin varmaste sida än i år (och semestern och budjeten i år sätts på husrenovering snarare än på en äkkilähtö till sydligare breddgrader) så försöker vi göra vårt yttersta att ta vara på det lilla vi trots allt får i sommarväg. Så i lördags struntade vi i regnet och kylan och körde ut till sommarstuga, eldade bastun het och doppade oss tre ggr i det iiiiiskalla havet.

Och varje liten solstund försöker vi ta till vara. Från tidig morgon till sen kväll. Skiner solen eller är det uppehåll så hänger vi ute så mycket vi bara kan. Äter ute med ytterplagg på, lindar in oss i varma jackor och gömmer oss i lä för vinden och solar ansiktet om inte annat. Man får ta det man får om man ska överleva den långa mörka vintern sedan tänker jag. Så vi beundrar körsbärsblom och äter importerade jordgubbar och tankar sommarfiilis för mörka novemberdagar. Värme eller inte.

Drömmen om en vår med körsbärsblom

Fyra år sedan planterade jag två körbsärsträd på vår gård. Två ynkliga klena små stammar som nu fyra år senare nått 1,5 meters höjd och äntligen faktiskt i år har några små små späda blommor. Som jag längtat, och väntat. Tålamod är inte min grej och att få vänta 20 år på en vår med ett ordentligt stort blommande körsbärsträd kräver ju en del tålamod.

Men vet ni. Nu har jag fått en vår med körsbärsblom i mängder. Drömhuset kom nämligen med en fantastisk gammal trädgård där det finns tre enorma gamla körsbärsträd av olika slag plus ett tjugotal småplantor som självsått sig runt gården. Nu blommar ett av de största.

Ett urgammalt (ser så ut i alla fall?) knotigt körsbärsträd. Lite snett och krokigt med lite japansk känsla. Det står vid ena husknuten, lika högt som huset och alldeles smockfullt av blommor.

Det är så galet vackert och jag blir alldeles varm i själen bara jag går över vägen och sätter mig på den stora stenen bredvid det och tittar upp mot himlen genom de blomfyllda grenarna. Att nåt så simpelt som ett gammalt knotigt körbärsträd kan ge sån lycka.

Det vi kommer sakna mest med vårt nuvarande hus

Det kommer ju ingalunda vara lätt att lämna vårt nuvarande hus. Vi älskar ju det. Vi har byggt det med kärlek och under de 4,5 år vi bott här har byggt till, anlagt, förbättrat och fixat non stop för att nån gång i framtiden nå målet.

En av dom stora sakerna jag kommer sakna med vårt nuvarande hus är terassen. 75 kvadratmeter hörnterass har varit som ett andra vardagsrum 9 månader av 12 i året. Ska njuta till max av terassen denna sista sommar vi spenderar på den.

Här har utanför köksfönstren har vi morgonsol. Skyddade i lä för vind för det allra mesta. Här kan vi sitta och sola, läsa, umgås från februari till november.

Sen flyttar vi till den här soffgruppen, i eftermiddagssol. Här dricker vi eftermiddagskaffe, tar en siesta under ett parasoll och njuter.

Och sen lunch eller middag vid det underbara enorma matbordet som min pappa och jag snickrade ihop av gammalt restvirke efter husbygget ett par år sen. Efter två år ute i väder och vind är det sådär perfekt grått och väderbitet. Så vackert tycker jag!

Så ja terassen. Den kommer jag sakna.

Sånt vi sysslar med vid drömhuset

Att jobba turvis sju dagar i veckan, ha tre barn hemma på fulltid på sommarlov, två hus varav ett borde fixas i försäljningsdugligt skick och det andra i beboeligt skick. Tja. Vi har i alla fall inte brist på saker att göra just nu. Men vi njuter. Det är så ROLIGT!

Jag förstår att intresseklubben också håller på dör av nyfikenhet gällande vad som händer vid drömhuset som bäst så här en liten lägesrapport:

Två nya skorstenar har kommit upp tack vare min duktiga storebror. Invändigt skall de ännu åtgärdas och följande på tur efter det är taket som skall tvättas och målas.

Och den gamla kvisten håller på kommer ner (i dess ställe skall det komma en större, varm, glasveranda). Vi har även öppnat upp brädfodringen nertill runt hela huset för att få koll på stockarnas skick och till vår enorma glädje slapp vi sko om huset, det är bara några små partier på ett par stockar som skall lappas lite.

Och så har grävjobben inletts. Kommunalt avlopp skall anslutas, elkablar och kabelteve skall grävas ner etc. Men första prioritet blev att få en ny uppfart som är körbar efter att en stor sugbil som skulle suga bort en gammal mullbädd i huset körde fast på vår leriga gård förra veckan och behövde två enorma bärgningsbilar till hjälp innan den kom loss igen.

Nu har vi låtit bygga en ordentlig autostrada och förhoppningsvis slipper vi fler stora fordon som sjunker ner i gården. Kolla förresten in den ‘lilla’ stenhögen till vänster i bild. Alla dom enorma stenarna kom upp på endast den där korta biten uppfart, inte undra på att det var gropigt och lerigt om vartannat. Stenarna tar vi tillvara och bygger en stengärdesgård i gammal stil av.

Och på den här bilden ser ni lite hur byggnaderna står i relation till varandra. Uthuset och boningshuset står alltså på rad efter varandra ganska nära den ena tomtgränsen (till höger i bild  bakom byggnaderna). Ner till vänster fortsätter tomten sedan långt, där finns både en äng och en liten lövskog. Tidigare har det stått fler byggnader på tomten  (revs på 50-talet har vi fått höra). Det har funnits ytterligare ett boningshus i vinkel till vårt hus längst in på tomten och ett till uthus parallellt med det nuvarande till vänster så att det skapat en innergård mellan byggnaderna. Dessutom har det stått ett stall där stenhögen är i bild just nu.

Sånt händer det hos oss just nu. Och snart slår äppelträdet och körsbärsträden ut också.