Med risk för att låta tjatig

 

Men alltså vi har det så bra så det finns inga gränser!

 

 

 

Sjuårsdagen

Igår fyllde finaste Elias sju år. Till hösten väntar ettan i skolan.

 

 

 

 

Vad mer kan man månne önska sig av en sjuårsdag än att väckas av familjen och få famnen full av presenter, för att sedan få hänga i poolen och åka vattenrutschbana tills man själv tröttnar (det tog bara sisådär 100 åk) på förmiddagen och så dra vidare till beachen på eftermiddagen. Paraplysaftdrinkar, favoritmat, tårta och en makalös solnedgång.

 

 

 

Allt man kan önska sig

Salt hav varmt som badkarsvatten, sand mellan tårna (och all annanstans också för den delen), ett sista dopp i solnedgången och sedan den godaste tänkbara seafooden rakt på stranden. Heaven.

Ett eget litet paradis

Alla som inte är brydda i trädgårdsbilder och tropiska växter kan blunda nu, för nu tänkte jag bjuda på en bildbomb med bilder från min mammas lilla trädgård här i Thailand.

Mamma bor i markplan i ett höghus vilket betyder att hennes lägenhet närmast påminner om en radhusägenhet med en egen liten inhägnad trädgård som vätter mot poolområdet med max20 steg till den 140m långa poolen.

Grindar med teaksniderier vätter in mot den mysiga lilla oasen.

Vid den lilla matgruppen äter vi alltid frukost och ofta även lunch om vi inte äter ute.

Här och var gömmer sig små överraskningar dolda mellan djungelväxterna, små statyer,

Fågelbad

Morrans fotavtryck

Och en alldeles egen krokodil.

Här bland orkidéerna hänger vi när vi inte är i poolen just nu. Om ett par dagar drar vi till pappa i MaiPim och vita långa sandstränder (stranden här är också fin men mer beige än vit kanske).

Sånt vi sysslar med

 

 

 

Simmar, slappar, njuter, äter, läser böcker och sen börjar vi om igen.

Att ha gått från riktigt jobbigt till helt underbart på rekordtid

Det såg inte så bra ut inför resestarten igår. Både Magnus, Elias, Lova och jag var ordentligt förkylda och vissa familjemedlemmar klagade dessutom på illamående på gränsen att behöva spy två timmar innan taxin skulle komma. Vi förberedde oss för det värsta och laddade handbagaget med allt från astmamediciner till antikräk och diarrémediciner, värkmediciner för eventuellt sjuka öron under flygningen, nässprayer, you name it.

And off we went.

Och den här ggn hade vi för en gångs skull turen på vår sida. Allt gick hundra procent över förväntan. Inga värkande trumhinnor, ingen turbulens, Lovas astmamedicin kickade in så hon sov och mådde bra och var nöjd hela långa resan. Den enda lilla pricken på himlen var att ett av barnen utvecklat en stark flygrädsla vilket resulterade i en del tårar, panik och även en snabb hätäspya när vi äntligen hade landat i Bangkok och spänningen släppte, men innan vi hade sluppit ur flyget. På det stora hela var det ändå ett väldigt litet problem mot vad vi hade tänkt oss att eventuellt kunde hända under dom förutsättningar som rådde.

Och nu är vi då här. I landet som är ett andra hem för mig. Där fukten och värmen möter en som en vägg då man kommer ut ur flygfältet och den distinkta doften av Bangkok är den bästa doften på jorden för mig. (gissningsvis en blandning av avgaser, sopor och människor). Vi har ätit den mest efterlängtade maten, simmat i poolen, hunnit hänga på stranden och simma i havet, simmat lite mer i poolen. Sen ska vi inte glömma min entimmeslånga helkroppsmassage + fotvård för totalsumman på skonsamma 6 euro. Man hinner med mycket när man blir väckt för frukost kl 01 på morgonen (finsk tid) och inleder dagen då.

Vi har INGET att klaga på. Livet är faktiskt ungefär så perfekt som jag kan tänka mig just nu. Vilken fantastisk första dag på semestern. Det var definitivt värt längtan.

Det där med att ha infektionsastmabarn

Ibland har man mindre flyt. Just nu duggar det tätt med sjukdom hos oss känns det som, efter att vi varit friska till största delen denna höst och vinter. Men de senaste veckornas vinterkräksjukor och nu Lovas flunssa som landade oss på akuten tidigt imorse börjar göra mig lätt mör av brist på nattsömn. En södernresa kunde inte komma lägligare.

Falsk krupp, tung väsig andning och infektionsastma är inget nytt hos oss. Elias har lidit av det sedan han fick RS-viruset som 9 månader gammal, efter det har minsta lilla förkylning resulterat i månadslånga hostor, många många turer in på akuten och även in på barnavdelning då han haft dålig syrsättning, ‘kruppanfall’ etc. Vi har suttit många nätter ute på trappan i minusgrader invirade i täcken för att underlätta andningen, varit vana att alltid ha inhalatorn med oss i väskan varthän vi far, blivit proffs på att få ner illasmakande kortison i trilskande barn och känna igen när dom andas med hjälpmuskulaturen och det är dags att åka in.

2011 bland annat såg det ut så här

Men vi hade ju tagit oss ur det där träsket. Infektionsastma växer oftast bort och de senaste två vintrarna har vi märkt en tydlig förbättring och i år har han inte behövt kontinuerlig astmamedicinering från oktober till april som varit fallet de tidigare åren. Vi pustade ut och tänkte att tiden med spira på akuten var förbi.

Nu tycks ju Lova också ha fått en del av den där genepoolen som ger våra barn såna här problem. Så kl sex imorse infann vi oss på den berömda (ökända?) nya samjouren på VCS. Helt ensamma trot eller ej. Inga sjutimmarsköer imorse.

Som vanligt var ju personalen helt fantastisk. Måste nog säga att vi alltid alltid bemötts otroligt fint på Vasa centralsjukhus då vi varit där med barn oavsett om det gällt benbrott eller astma eller något annat. Kudos till dem för det.

Så nu är vi där igen. Dammar av babyhalern och ser till att ha medicinerna i handbagaget imorgon. Men fast jag suckar inombords över att också Lollo råkat ut för det här onödiga eländet så är det ändå en stor stor fördel att ha varit genom det förut. Man har rutin i det och blir inte så skärrad som i början. Alla ‘ingrepp’ och mediciner är bekanta, man vet vad som väntar. Och Lova är också van, från att ha sett sin bror ta medicinerna i babyhalern dagligen och ha varit med till akuten då han fått ‘bubbla’ som vi kallar spiran. Det gör det ändå hundra ggr lättare för alla. Ingenting är nytt eller skrämmande och så vet man att det löser sig och växer bort. Och så kunde det ju vara nåt mycket mycket värre än ‘bara’ infektionsastma också som är så vanligt.

Men ändå. Får man ju tillåta sig att svära litegrann en sån här gång.

Färggrant och feminint

Vad är det med vårsolen som gör att man plötsligt får för sig att rosa och turkos är ett MÅSTE?? Varenda år?

 Bilderna via Pinterest.

Att ha fått det man önskar

Lycka för en fyraåring..

Ikväll fick hon tävla. Nummerväst och ett eget glas vid målgång. ‘Jag vann första pris!’. Och i sin ‘pokal’ ska hon ha sina tandborstar säger hon.

Soak up the sun

Dagen i korthet:

 

Vad mer behöver man? Sol och söndag. Nu tre dagar arbete kvar och sedan är det vintersemester i tre hela veckor för min del varav 2,5 i Thailand.