Häxpensionsålder?

Denna påsk, liksom flera år i rad nu, har jag följt med diskussionen om påskhäxornas pensionsålders vara eller icke vara. På facebook går diskussionen tidvis rätt het, många irriterar sig på tonåringar som går från dörr till dörr och tigger godis och tycker att det borde vara endast för småbarn. Även här i grannskapet kring oss har samma irritation uttryckts. Eller snarare är det så att grannarna blir överlyckliga och påpekar hur roligt det är att det kommer småbarn och påskhäxar när jag dyker upp med mina barn, istället för alla dom ‘alltför stora barnen’.

Så vad tycker ni riktigt? Borde det finnas en övre maxgräns för när det är okej att gå runt utklädd på påsken och tigga godis av grannarna? Nån vuxen har jag ännu inte stött på så i nåt skede tycks ju dom allra flesta ha förstått att det inte är helt lämpligt, men sen verkar den ju vara ganska flytande den där gränsen när man tycker ett barn är för stort att vara påskhäxa.

Själv kan jag ju delvis hålla med dom som tycker det borde finnas nån slags tyst överenskommen åldersgräns. Även jag har överraskats mer än kanske irriterats, av alla dessa ‘barn’ mellan 12-16 som ränner runt här i vårt bostadsområde, ofta i stora gäng på cykel och till och med på mopeder och tigger godis. Eventuellt kan jag tycka att 12-13 årsåldern borde vara nån slags magisk övregräns. Högstadieelever på moped i stora gäng som inte klätt ut sig mer än att dom snabbt slängt en stor svart häxhatt på skallen och sen tycker dom ska få mängder med gratis godis är väl lite sådär kan jag tycka. Å andra sidan, tänker jag ju att barn inte får vara barn lika länge idag som förut, så kanske dom som ännu vill vara påskhäxa borde få vara det då? Och vem ska nu få ‘bestämma’ när man är för stor? Eventuellt kan det ju vara så att en del av dessa moppepojkar med häxhatt får nobben när dom ringer på en del dörrar. Ska man börja neka påskhäxor vid dörren om dom börjat få fjun på läppen och anländer på moped? Och får man göra skillnad på ‘för’ stora barn som påskhäxar i kompisgäng och sådana som ledsagar yngre syskon till exempel? Vad tycker ni?

Cirka 10 år kvar till pension?

Mera påskfirande

Vi packade häxorna i bilen och drog till påskbrasan i Solf.

Det blev grillad korv, saft och mokkarutor. Ett varv inne på brandstationen och en titt på brandbilen. Mysigt och traditionellt påskfirande med hår och ytterplagg som luktar rök sådär som det ska efter en sån här dag. Tre små påskhäxor somnade sött med sina fräknar kvar på näsan. Och nu ska den här rätt utpumpade stora häxan ta sig ett glas rödvin och slappa i soffan efter en intensiv dag.

Häxeriet

Som dom har väntat. Och tjatat. Så öronen nästan trillat av. ‘Mamma nääääääär är det påsk?’ Och med påsk menar dom då inte den där fjuttiga skärtorsdagen eller långfredagen då utan den där riktiga påsken då man får klä ut sig till häxa och äta godiset man lyckats tigga åt sig av vänliga grannar.

Men så kom den äntligen den riktiga påsken.

Jedi fick också vara med och häxa.

För det mesta var det glada, leende, mot solen kisande häxor som vandrade vägen ner i sina färggranna utrstyrslar. (Även om jag annars inte är så färggrann av mig kring påsk så gäller devisen more is more när det kommer till färg och mönster och påskhäxeri).

Lyckligt tultade dom iväg tripp trapp trull och önskade alla glada tanter och farbröder en Glad Påsk och delade ut sina små videkissor med fjädrar på. Tackade artigt för sina gåvor och ojjade, woow-ade och hurrade för vad som samlats i påsarna.

Ibland kan det dock bli lite kämpigt att vara påskhäxa när man är två år och har nära till trotsen. Så då kan man behöva lägga sig ner i vägrenen och vara häxan surtant en stund .

Sen kan man återgå till att vara glad igen.

Och efter att man vandrat långt med små korta ben är det gott med lite lunch på terassen innan man dyker ner i sina godissäckar.

Påsk hos oss

Som alla andra år, handlar påsken hos oss inte om gula plastkycklingar i år heller. Till påsk vill jag ta in våren i huset , få in lite av naturen. Och knallgula plastfåglar med piprensarnäbbar är inget jag upplever som särdeles naturligt, däremot nog raigräs och videkissor i mängder (en och annan fågel i silver och grått har däremot smugit sig in som ni ser).

Mera videkissor.

Och påskblommor. Hela huset doftar brudnarcisser och pärlhyacinter så man nästan får huvudvärk.

Fjolårets påskmobil gjorde come-back i köksfönstret även i år. Även den i diskreta färger, ofärgade ägg och pärlhönsfjädrar, papperssnören och kvistar.

Och sist men inte minst handlar påsken hos oss om familj och mat. Och ännu mera mat.

Absolut måste på påskbordet hos oss frånsett memma (det är dock bara jag som gillar memma) är mintgelén. Egentligen skall man ju ha det till påskalammet men idag märkte vi att det fungerar alldeles utmärkt till rostbiff med svampsås också. Har ni nåt måste på påskbordet?

Påskharen kom på besök

Marky Magnus

Eftersom jag fortfarande är fulförkyld och tråkig tycker jag att ni istället kan kolla in vad Magnus och hans kollegor sysslar med på jobbet. Dom verkar åtminstone inte ha tråkigt.  Och han varierar sig min man. Han har övergått från Loreendans i mintgrön sidenmorgonrock till att leka MarkyMark och göra armhävningar mot en vägg nu. Det kan man ju bara inte missa.

Once in a new moon

William ville ut på fälten för att få en ordentlig titt på den fina fullmånen. Så det blev en månskenspromenad.

Lika ovanligt som en blåkullamåne har det för mig varit med förkylningar denna vinter. Jag har varit ovanligt besparad och det är faktiskt första gången i vinter jag är sådär ordentlig fulförkyld ni vet. Så där att jag ligger under täcket med kläderna på och doftar vicks vaporub med min illröda söndersnutna näsa och tycker synd om mig själv, omringad av näsdukar och nässpray och halstablettskartor och panadolburkar och urdruckna tekoppar. Så i brist på mer underhållande material här inne idag så tycker jag ni kan klicka er in här på en länk jag hittade och delade på facebook tidigare idag, och skämmas lite över att ni var med på nittiotalet.

Om att vara lättpåverkad

För en dryg vecka sen kom Magnus plötsligt hem med den här boken. Han hade fått låna den och undrade vem av oss som skulle läsa den först? (Vi läser ofta samma böcker och diskuterar dem sedan) Jag hade precis läst ut min senaste bok så det passade perfekt.

Och visst. Som så många andra älskar jag nu den här boken utan att ens veta riktigt varför.

Jag är ju ingen ultralöpare precis. Jag är mer en 5 km kind a’ girl än 50 km eller 500. ‘Löpare’ är jag väl heller inte överhuvudtaget, gamla tanter  promenerar regelbundet om mig, men joggare, kanske, eventuellt. Så varför då läsa en bok om ultra hardcore barfotalöpare?

Nånstans där finns ändå det där genuina intresset, kärleken, det där som fastnade redan för snart tio år sen när jag första gången regelbundet började snöra på mig mina lenkkare och bege mig ut i -15 grader och kolmörker i januari ett år när jag fallit för pressen att ge ett nyårslöfte. Joggandet är en av dom saker jag ständigt återkommer till oavsett hur långa pauser pga graviditeter och annat jag håller.

Och som om det hade varit meningen, så dök det ju upp ett erbjudande i tidningen i förrgår på barfotaskor från Merrell. Och till på köpet, knallrosa och gula. Mina absolut favoritfärger vad gäller träningkläder. It was meant to be. (Antingen det eller så är jag världens mest lättpåverkade).

Huruvida dom blir använda  mest på gymmet och promenader eller om jag vågar testa dem på joggingrundan återstår att se. Jag har under de senaste åren gradvis trappat ner dämpningen i mina joggingskor från superdämpade, till lite mindre dämpade modeller, till ett par av dom nya halvblodsskorna (dom som är nån slags mittemellanversion mellan joggingskor och barfotaskor med den delade sulan). Men det här är mitt första par riktiga barfotaskor utan nån dämpning överhuvudtaget.  Nån av er som redan springer med såna här? Åsikter?

Sunny sunday

Ingen kan väl ha missat det fantastiska vädret idag. Som så många andra har vi spenderat precis hela dagen utomhus och inlett terasslunch-säsongen. Man kunde till och med sitta utan ytterplagg ett par timmar, det ni. Sådana här dagar har jag inte ens bråttomt till varmare tider. Vintern när den är som allra allra bäst.

Inte ett öppet öga idag heller som ni ser. Solglasögon vägrar dom dock bestämt alla tre. Nu hettar kinderna ordentligt och jag är inte helt säker på varifrån jag ska mana fram ork att ta mig på salsalektion även om det är en av veckans absoluta höjdpunkter.

Lördag

Med pappa på jobb och storebröderna på vift med farfar halva dagen, har Lova och jag haft den ovanliga lyxen att ha girls-only lördag. Vi har njutit av lugnet i huset, sovit eftermiddagsvila tillsammans och varit ute på promenad över fälten. Lova valde den lata versionens promenad och matchade sin pulka ton i ton.

Solen var så bländande att Lova blundar på varenda bild jag tog.  Och trots snön så känns det som våren äntligen är på väg på allvar. Här och var i soliga knutar tittar den bara marken fram. Och jag längtar nu efter att få fortsätta med trädgårdsarbetet som blev på hälft när snön föll.