En het potatis att ta i sin mun. Vaccinfrågor. Få saker är så laddade idag som vaccindiskussioner. Och jag tänker inte ge mig in i den stora helhetsdiskussionen. Alls. Så skippa gärna alla kommentarer om att jag är blåögd och oupplyst, ett får som låter mig ledas till slakt etc. Var och en måste avgöra själv. Jag litar varken på att vacciner är så ofarliga som vaccintillverkarna påstår eller så farliga som motståndarna hävdar. Jag tar till mig information från båda lägren och så avgör jag från fall till fall hur domen faller. Riskbedömmer. Det måste väl alla göra. Alla vill vi våra barns bästa.
Men just Rota-vaccinet tänkte jag faktiskt prata lite om i alla fall idag. För att jag personligen har erfarenhet av Rota-virus, av att både ha rotavaccinerade och -ovaccinerade barn, och för att jag tycker att just Rota-vaccinet eventuellt fått oförtjänt dåligt rykte i populärmedia som just bloggar osv.
Jag är helt medveten om att Rota-vaccinet precis som alla andra vacciner ingalunda är HELT riskfritt. Det finns en del problem och biverkningar och jag vet att det finns barn som exempelvis fått tarmvred av vaccinet. Det händer tyvärr. MEN. Det som jag har svårt med i den här frågan är att rota-vaccinet framställs som ett än ‘onödigare’ vaccin än många andra. Som om Rota bara var en liten vanlig ‘magafirru’. Några små spyttor liksom. Mer en olägenhet än nåt riktigt farligt. Och det kan det väl vara om man råkar ha tur. Men alltså, Rota, när man får det så där ‘på riktigt’, då tvekar man aldrig mer att vaccinera vill jag lova.
Vi har som ni vet tre barn. Endast ett, det yngsta, Lollo, har fått Rota-vaccinet eftersom det då hade införts i vanliga vaccinationsprogrammet. Det var nytt då, så många valde att lämna bort det nya vaccinet. Hos oss fanns det aldrig minsta tvivel att hon skulle ha just det vaccinet.
Varför? Jo. För att två år innan hon föddes, 2008, så fick Elias (då nio månader) och jag, som vuxen, Rota-virus samtidigt. Det blev ilfart med ambulans och flera dygn i dropp för oss bådadera och jag lovar, jag har A L D R I G varit så sjuk i hela mitt liv som den gången. Jag har aldrig trott att jag faktiskt skulle kunna dö, spy ihjäl mig, men det trodde jag då. Vid det laget jag kom in akut var jag så uttorkad på under 12 timmars sjukdomsförlopp att dom fick gräva och gräva i armar och händer och på fötter för att få in en kanyl. Jag vägde 43 kilo när jag kom in. Och Elias, han var inte mycket bättre han men hade haft lite mer hjälp eftersom jag ännu ammade honom så han hade fått vätska bättre än mig.Summa summarum, vi var båda riktigt dåliga och vi insåg där och då att Rota verkligen inte är nåt att leka med. Det är inte bara svaga, gamla, barn med grundsjukdomar och människor i u-länder som stryker med av Rota-virus, det kan gå riktigt illa för vem som helst, och snabbt.
Spola fram till början av Mars 2015. För ett par dagar sedan råkar William plötsligt ut för en mycket häftig magsjuka. Nu snackar vi inte nån vanlig spytta här o var. Tre kilo tappade han under första dygnet och när vi hade kommit upp i mer än 30 (!) kräkningar under ett dygn plus svår diarré ringde jag sjukvårdsupplysningen. Det här var ingen vanlig kräksjuka, vi måste ha hjälp. Inte ens vätskeersättningen som vi matade in en tesked i taget hölls nere. Han var medtagen, uttorkad och yr, sade att hela världen snurrade och gungade. In på barnavdelningen åkte vi. Ett dygn med dropp på sjukhuset och massor med prover senare kom svaret. Rota-virus. Han är den enda i familjen som inte hade haft det själv och heller inte vaccinerats eftersom det inte ingick i vaccinprogrammet då han var bebis. Och igen, har jag stått o sett ett av mina barn vara sjukast dom nånsin har varit under hela sina liv. Hans egna ord var ‘det här är den värsta dagen i mitt liv mamma’.
Av fem personer i denna familj har alltså tre, alla som vi vet om när dom haft Rota, oavsett ålder, bebis, större barn eller vuxen, blivit så akut sjuka att vi behövt sjukhusvård. Fjärde familjemedlemmen fick några droppar på sin tunga som bebis och har fått förskonas (hon fick tack o lov inga biverkningar av vaccinet). Magnus vet inte när han haft Rota-virus och eftersom hans mamma har alzheimers kan vi heller inte fråga henne hur sjuk han var. Men trenden är ju tydlig. Rota är inget att leka med. Det kan knappast vara ett sammanträffande att alla vi tre har blivit så här våldsamt sjuka av samma virus. Tre barn, ett vaccinerat, de två ovaccinerade har båda behövt sjukhusvård när Rotan kommit på besök. Inte en statistik som stämmer i alla familjer men det ger ju en fingervisning om hur aggressivt Rota verkligen är.
Så vad är då det här? Nån slags pro-rota-vaccin skrivelse? En lovsång till allmänna vaccinationsprogrammet? Inte alls. Bara ett försök att balansera ut vågen lite kanske. Det skrivs och läses så mycket i media om de negativa sidorna av Rota-vaccinet. Mammabloggar som fylls av texter om hur jobbit det varit med magknip och luft och diarréer efter vaccinet, och en och annan som råkat ordentligt illa ut och fått värre biverkningar. Så jag vill väl bara tippa vågen lite, och berätta om den andra sidan. Vi som drabbats av Rota och vet vad vi pratar om när vi säger att det inte är nån lite oangenäm spysjuka som ökar bykmängden ett par dagar. Utan att det faktiskt är ett virus som också hos välmående och grundfriska individer som lever med i-ländernas goda hygien kan göra en riktigt livshotande sjuk inom loppet av några få timmar.
Tycker jag att alla ska vaccinera mot Rota? Ingen aning. Varje person måste riskbedömma själv, jag är inte tillräckligt skolad i vaccinfrågor o allmänmedicin för att ta ställning till det. Jag ville bara jämna ut fältet litegrann, förklara varför man vaccinerar överhuvudtaget mot detta. Att det inte är så enkelt som vissa försöker påstå att vaccinet är farligt och riskfyllt medans viruset man i det här fallet vaccinerar mot är en ofarlig om än oangenäm sak som bara är ekonomiskt olönsam för samhället för att mammor och pappor måste stanna hemma och sköta sina spyende barn. Utan att för oss har Rota varit det värsta vi har varit med om. Värre än lårbensbrott och akut operation på en fyraåring, faktiskt. För även om det var vidrigt och traumatiskt så behövde jag aldrig tänka att Elias skulle dö, medans jag hann tänka det både om mig själv och min niomånaders bebis då Rotan slog till.
INREDNINGSDRÖMMAR & RACKARUNGAR 
