I majnumret av Unelmien Talo & Koti finns reportaget som gjordes hos oss redan förra sommaren då Camilla Hynynen och Jaana Tapio besökte oss under två dagar. Dessa bilder och utdrag hittade jag på Unelmien Talo & kotis Facebook sida:
Knappt så jag känner igen vårt eget hem bilderna är så fina ❤
Det har ju inte bara varit sjukdom och elände det senaste halvåret som sagt, det har också funnits höjdpunkter. Som den här. En vecka i södern med stora tjocka släkten. Två av Magnus bröder med fruar och barn + svärfar + vi, drog till Arguineguin på Gran Canaria veckan innan påsk. Åtta kusiner som hade varandras sällskap, all-inclusive som gjorde matbestyren en icke-fråga, sol och värme. Underbart.
Ingendera av oss hade besökt Kanarieöarna innan och för att vara helt ärlig hade vi väl inte så höga förväntningar. Vi ville mest ha en resa med direktflyg från både Vasa och Göteborg på samma tidpunkt, inte för lång restid och lite värme. Men vi blev mycket positivt överraskade. Hotellet vi bodde på var fräscht och fint, maten var otroligt god och omväxlande hela veckan så man hann aldrig bli led all-inclusiven och poolen var värmd så trots att havet var kyligt kunde vi bada hela dagarna. Naturen runt Arguineguin var vacker och mäktig och bara att få sova med balkongdörren öppen så man somnade till ljudet av Atlanten som slog in mot stranden var balsam för själen efter en tuff vinter.
Det blev ingen omstart där för ganska exakt ett halvår sedan här på bloggen. Varför? Jo, för att när det nya året som vi hoppades skulle vara bättre än det förra väl kom, så blev det inte bättre än det som gått. Alls, faktiskt. Nästan tvärtom. Det nya året började som det gamla slutade, med allvarligt sjuka föräldrar som varit in och ut på sjukhus turvis varje månad hittills det här året.
Jedi har också haft lite otur och blivit sydd i tassen men han är ok nu ❤
Det har varit en riktigt tuff vinter och vår. Min mamma och pappa har åkt ambulans och legat inne med allvarliga tillstånd båda två flera gånger. I min mammas ena lunga upptäcktes i vintras en 6 cm stor knöl som misstänktes vara en cancer metastas. Vi levde svåra olidliga veckor tills det sedan visade sig vara nåt annat. Vad vet vi inte med säkerhet, men knölen har försvunnit med mycket kraftig medicinering. Och det är det enda som spelar någon roll. Sedan började hennes hjärta krångla också pga lungorna och ambulanspersonalen började hitta fram och hälsa på oss som gamla bekanta. I nuläget är mammas tillstånd äntligen stabilare och hon är hemma i grannhuset och steker plättar åt våra barn igen. Vi hoppas så förblir.
Min pappas tillstånd är dessvärre inte särskilt stabilt alls. I förra somras fick vi veta att han har en mycket svår diagnos, en lungsjukdom som är obotlig och framskridande med väldigt dålig prognos, Idiopatisk lungfibros. I dagsläget lever han med tilläggssyre som han får genom en slang i en grimma var han än är och pga. lungorna har även hans hjärta påverkats och fått jobba alltför hårt vilket lett till en rad komplikationer som gör att han regelbundet svimmar av utan förvarning varsomhelst närsomhelst, slår sig svårt och har bland annat haft bruten käke och många brutna tänder från att ha fallit. Vi söker lösningar för att underlätta hans vardag och är för tillfället mitt uppe i att renovera och inreda en lägenhet i ett servicehus en liten bit ifrån oss där han är i tryggare förvar med hjälpen nära jämfört med ensam ute i sitt hus långt ute i skärgården. Dock ingen lätt övergång för en man som älskar naturen och friheten i ett hus han byggt med egna händer.
Och ja. Sen blev jag ju arbetslös. Igen. För andra ggn på ett drygt halvår. Det tillfälliga vikariatet på Sjukvårdsdistriktets ekonomiavdelning som jag hoppade på när jag blev långtidspermitterad från Aveo i förra somras tog ju även det slut. Det är ju så med tillfälliga vikariat, att dom är just, tillfälliga. Under vikariatet hade jag dock valt att inte återvända till Aveo mer då jag hoppades att vikariatet eventuellt skulle kunna bli förlängt senare, en risktagning, som inte gick helt i hamn där ett tag då jag plötsligt stod med noll arbetsplatser från att ha haft två.
Så ett sånt halvår. Men vet ni. Livet segrar ju liksom ändå alltid på nåt förunderligt vis. Även nu. Det har ju också hänt fantastiska saker. När det sett som mörkast ut har det ändå vänt. Som att den 6 cm stora knölen i mammas lunga som läkarna var så gott som säkra på var en cancertumör visade sig vara nåt som gick att bota med Kortison. Eller som att jag när jag blev permitterad för ett halvår framåt i augusti inom tre veckor hade fått ett halvårs vikariat, och med samma osannolika timing i våras när jag igen stod utan kontrakt, inom tre veckor fick besked om att jag fått en fast tjänst på fulltid som jag sökt.
Så vi har landat på fötterna, igen en gång. Jag har nyligen börjat mitt nya jobb som avdelningssekreterare inom psykiatrin, ett jobb jag hittills stortrivs med. Jag känner mig verkligen som fisken i vattnet att få jobba inom vården utan att ändå jobba som vårdare. Jag hör väl till de få konstiga människor som genuint tycker att jobbet med patientjournaler och medicinska dikteringar bland annat är hejdlöst intressant. Och som sagt, mamma steker plättar åt barnen i grannhuset igen och snart har vi förhoppningsvis min pappa inom två kilometers radie i en trygg miljö där hjälpen kommer på några minuter om den behövs.
Så hej på er. Nu tycker jag vi kör. Våren är här (ok det snöar ännu så gott som varje dag men gräset grönskar litegrann snart, så det finns hopp), jag har nytt jobb och det känns som det finns ett liv efter den här svackan också.
INREDNINGSDRÖMMAR & RACKARUNGAR 