Att ta mansgrisen i försvar

Det stormar i bloggosfären igen.Ingen har väl kunnat undgå det. Nicke Aldéns plumpa uttalande om kvinnors ytliga bloggande.

Och det VAR ju plumpt. Riktigt riktigt ogenomtänkt och fördomsfullt och det blev ju så himla fel. Det tycker ju minst jag som är en av dem som direkt faller in i kategorin ytligt bloggande om inredning. Raggen reste sig och jag hann direkt jag läste hans ord tänka. Oh. Shit. Nicke. Vad skrev du nu. För jag fattade ju direkt hur detta skulle mottas, och hur han antagligen inte hade en aning om hur pass hårt  the shit was about to hit the fan.

För saken är ju den att jag känner Nicke personligen. Nicke är den människa som får flest vakna timmar i veckan med min man. Han hänger mer vaken tid med Magnus än jag gör,  mer med deras pappa än Magnus och mina barn gör. Våra barn har gått i samma klubb och hans exfru och jag är goda vänner. Det betyder att jag med ganska stor säkerhet vågar säga att jag sett, hört eller i alla fall hört OM de flesta av Nickes dåliga sidor. Också dom man inte kan läsa på fb eller höra på radion. För dem har han ju såklart en massa av. Fel och brister. Precis som du och jag och Dalai Lama och alla andra man möter på gatan.

Men jag vågar också påstå att en av dem defacto inte är  att han är en mansgris även om man verkligen kunde tro det då man läser hans ogenomtänkta fb inlägg. Jag känner faktiskt få män som är MINDRE mansgrisiga än just Nicke. Få män som är så anti-macho, öppna och ärliga och som vågar hänga ut sig själv, sitt privatliv, och då framförallt det oputsade mindre fina. Få män som så ofta hyllar kvinnor öppet både offentligt och privat. Få män som så gärna bjuder på sin ‘kvinnliga’ mjukare sida offentligt och uppmuntrar andra att göra detsamma. Och ärligt, hur många män som tabbar sig med dylika uttalanden är lika snabba och raka med att genast be om ursäkt för sitt misstag. Utan krusiduller, utan att hymla med att man gjort bort sig. Ett rakt och ärligt, I fucked up, förlåt.

Så nu kan vi väl alla kollektivt sluta skräpphänga Nicke Aldén va? Han har fått sin dos hundliv nu tycker jag.

tredjehjulet2

Läs gärna Amandas och Hannas nyktra reflektioner kring drevet som går också.

Spänningen och cliffhangern

Det finns en orsak till mitt bloggbortfall de senaste veckorna. Det är för att jag har mitt huvud fyllt av nåt stort och nytt och spännande som är på gång men som jag inte ännu kan dela med mig till er! Och då blir det så otroooooooligt svårt att blogga när det enda man just nu vill blogga om är hemligt.

Nytt mål. Ny riktning. Ombyte.

SAMSUNG CSC

Lite skrämmande nästan. Framåt. Det är lång väg att gå.

Men vet ni. Imorgon får jag avslöja vad det är frågan om. Så nu får ni leva med en jobbig cliffhanger tills dess.  Sen efter det får ni följa med på resan. Can’t wait.

Rainy tuesday

En stormig, grå och regnig tisdag.

Lovaporträtt4

Lovaporträtt1

Hos oss sovs det mycket just nu. Inte på nätterna, då är det mycket spring med hinkar och vätskeersättning, så vi tar ikapp det på dagarna. Det är så tyst och lugnt som det aldrig normalt är när hela familjen är hemma samtidigt. William som varit i klart sämst skick är helt återställd vid det här laget och idag svängde det även för Lova-loppan, febern kom ner och matlusten återvänder sakta men säkert. Elias stackaren är inte helt på det torra än men så var han också sisten ut att drabbas. Men vi ser ljuset. Så snart lär det vara full rulle ock slagsmål på löpande band som normalt igen.

En vecka i mars

Exakt en vecka sedan var vi solbrända, nysemestrade, med saltvatten i håret på flygfältet i Bangkok på väg hem.

vitvå1

vitvå3

vitvå2

En vecka senare ligger dom här två busarna skavfötters med feber och rotavirus. Tack och lov har de bådadera ha fått en betydligt lindrigare sort än sin äldre bror, den ena skyddad av tidigare genomgången rota o den andra av vaccinet, men ingendera räckte hela vägen fram för att hålla dem helt friska då den här hästbobban slog till hos oss.

Man får väl konstatera att man har haft bättre veckor. Men vet ni. Idag flög det tre måsar över vårt hus och skränade om att våren är här och så hittade jag en liten blommande viol i rabatten på sydsidan om huset. Så helt klart har vi haft sämre veckor också. Mars. Alltid en sån härlig blandning av vinter och vår, elände och underbaraste solsken.

Kan vi prata lite om Rota-vaccinet?

En het potatis att ta i sin mun. Vaccinfrågor. Få saker är så laddade idag som vaccindiskussioner. Och jag tänker inte ge mig in i den stora helhetsdiskussionen. Alls. Så skippa gärna alla kommentarer om att jag är blåögd och oupplyst, ett får som låter mig ledas till slakt etc. Var och en måste avgöra själv. Jag litar varken på att vacciner är så ofarliga som vaccintillverkarna påstår eller så farliga som motståndarna hävdar. Jag tar till mig information från båda lägren och så avgör jag från fall till fall hur domen faller. Riskbedömmer. Det måste väl alla göra. Alla vill vi våra barns bästa.

Men just Rota-vaccinet tänkte jag faktiskt prata lite om i alla fall idag. För att jag personligen har erfarenhet av Rota-virus, av att både ha rotavaccinerade och -ovaccinerade barn, och för att jag tycker att just Rota-vaccinet eventuellt fått oförtjänt dåligt rykte i populärmedia som just bloggar osv.

Jag är helt medveten om att Rota-vaccinet precis som alla andra vacciner ingalunda är HELT riskfritt. Det finns en del problem och biverkningar och jag vet att det finns barn som exempelvis fått tarmvred av vaccinet. Det händer tyvärr. MEN. Det som jag har svårt med i den här frågan är att rota-vaccinet framställs som ett än ‘onödigare’ vaccin än många andra. Som om Rota bara var en liten vanlig ‘magafirru’. Några små spyttor liksom. Mer en olägenhet än nåt riktigt farligt. Och det kan det väl vara om man råkar ha tur. Men alltså, Rota, när man får det så där ‘på riktigt’, då tvekar man aldrig mer att vaccinera vill jag lova.

Vi har som ni vet tre barn. Endast ett, det yngsta, Lollo, har fått Rota-vaccinet eftersom det då hade införts i vanliga vaccinationsprogrammet. Det var nytt då, så många valde att lämna bort det nya vaccinet. Hos oss fanns det aldrig minsta tvivel att hon skulle ha just det vaccinet.

lias   Varför? Jo. För att två år innan hon föddes, 2008, så fick Elias (då nio månader) och jag, som vuxen, Rota-virus samtidigt. Det blev ilfart med ambulans och flera dygn i dropp för oss bådadera och jag lovar, jag har A L D R I G varit så sjuk i hela mitt liv som den gången. Jag har aldrig trott att jag faktiskt skulle kunna dö, spy ihjäl mig, men det trodde jag då. Vid det laget jag kom in akut var jag så uttorkad på under 12 timmars sjukdomsförlopp att dom fick gräva och gräva i armar och händer och på fötter för att få in en kanyl. Jag vägde 43 kilo när jag kom in. Och Elias, han var inte mycket bättre han men hade haft lite mer hjälp eftersom jag ännu ammade honom så han hade fått vätska bättre än mig.Summa summarum, vi var båda riktigt dåliga och vi insåg där och då att Rota verkligen inte är nåt att leka med. Det är inte bara svaga, gamla, barn med grundsjukdomar och människor i u-länder som stryker med av Rota-virus, det kan gå riktigt illa för vem som helst, och snabbt.

Spola fram till början av Mars 2015. För ett par dagar sedan råkar William plötsligt ut för en mycket häftig magsjuka. Nu snackar vi inte nån vanlig spytta här o var. Tre kilo tappade han under första dygnet och när vi hade kommit upp i mer än 30 (!) kräkningar under ett dygn plus svår diarré ringde jag sjukvårdsupplysningen. Det här var ingen vanlig kräksjuka, vi måste ha hjälp. Inte ens vätskeersättningen som vi matade in en tesked i taget hölls nere. Han var medtagen, uttorkad och yr, sade att hela världen snurrade och gungade. In på barnavdelningen åkte vi. Ett dygn med dropp på sjukhuset och massor med prover senare kom svaret. Rota-virus. Han är den enda i familjen som inte hade haft det själv och heller inte vaccinerats eftersom det inte ingick i vaccinprogrammet då han var bebis. Och igen, har jag stått o sett ett av mina barn vara sjukast dom nånsin har varit under hela sina liv. Hans egna ord var ‘det här är den värsta dagen i mitt liv mamma’.

williamsjukhus1 Av fem personer i denna familj har alltså tre, alla som vi vet om när dom haft Rota, oavsett ålder, bebis, större barn eller vuxen, blivit så akut sjuka att vi behövt sjukhusvård. Fjärde familjemedlemmen fick några droppar på sin tunga som bebis och har fått förskonas (hon fick tack o lov inga biverkningar av vaccinet). Magnus vet inte när han haft Rota-virus och eftersom hans mamma har alzheimers kan vi heller inte fråga henne hur sjuk han var. Men trenden är ju tydlig. Rota är inget att leka med. Det kan knappast vara ett sammanträffande att alla vi tre har blivit så här våldsamt sjuka av samma virus. Tre barn, ett vaccinerat, de två ovaccinerade har båda behövt sjukhusvård när Rotan kommit på besök. Inte en statistik som stämmer i alla familjer men det ger ju en fingervisning om hur aggressivt Rota verkligen är.

Så vad är då det här? Nån slags pro-rota-vaccin skrivelse? En lovsång till allmänna vaccinationsprogrammet? Inte alls. Bara ett försök att balansera ut vågen lite kanske. Det skrivs och läses så mycket i media om de negativa sidorna av Rota-vaccinet. Mammabloggar som fylls av texter om hur jobbit det varit med magknip och luft och diarréer efter vaccinet, och en och annan som råkat ordentligt illa ut och fått värre biverkningar. Så jag vill väl bara tippa vågen lite, och berätta om den andra sidan. Vi som drabbats av Rota och vet vad vi pratar om när vi säger att det inte är nån lite oangenäm spysjuka som ökar bykmängden ett par dagar. Utan att det faktiskt är ett virus som också hos välmående och grundfriska individer som lever med i-ländernas goda hygien kan göra en riktigt livshotande sjuk inom loppet av några få timmar.

Tycker jag att alla ska vaccinera mot Rota? Ingen aning. Varje person måste riskbedömma själv, jag är inte tillräckligt skolad i vaccinfrågor o allmänmedicin för att ta ställning till det. Jag ville bara jämna ut fältet litegrann, förklara varför man vaccinerar överhuvudtaget mot detta. Att det inte är så enkelt som vissa försöker påstå att vaccinet är farligt och riskfyllt medans viruset man i det här fallet vaccinerar mot är en ofarlig om än oangenäm sak som bara är ekonomiskt olönsam för samhället för att mammor och pappor måste stanna hemma och sköta sina spyende barn. Utan att för oss har Rota varit det värsta vi har varit med om. Värre än lårbensbrott och akut operation på en fyraåring, faktiskt. För även om det var vidrigt och traumatiskt så behövde jag aldrig tänka att Elias skulle dö, medans jag hann tänka det både om mig själv och min niomånaders bebis då Rotan slog till.

Room with a view

Ja det var ju nästan lite för bra för att vara sant. Att vi lyckats resa till Thailand för en gångs skull utan att nån enda familjemedlem hamnade in på sjukhus med magproblem.Så det tog ju knappt ett dygn på finländsk mark innan kräksjukan slog till hos oss, och det ordentligt.

Så nu är vi här. William och jag. På nionde våningen med stans bästaste utsikt en fredagkväll. I ett rum med egen sluss, med varningsskylt om smittorisk på dörren och dit ingen kommer in utan att dra på sig skyddskläder så dom ser ut som dom ska till rymden ungefär.

roomwithaview

sjukhus

williamsjukhus1

Vad exakt för sort som felas pojken och huruvida det är smittsamt och kommer gå varvet runt hos oss småningom är ännu döljt i dunkel men tiden och provsvaren kommer att utvisa om det är vanlig vinterkräksjuka han snappat upp på flyget/flygfältet eller nån Thailändsk parasit som byggt sig ett bo i hans inre.

Men dom tar finfint hand om honom här så på det stora hela lider det ingen större nöd på oss (mommo och moffa i Thailand och Australien kan andas lugnt). Vi har playstation och teve på rummet, vi gottar ner oss i nya böcker och försöker tänka på det hela som en natt på hotell frånsett den där slangen som går in i hans arm. Nu hoppas vi bara att detta är en lättvräkt och osmittsam liten amöba han lider av så att vi slipper hem fortast möjligt.

Små under i vardagen

Hoppsan. Det blev visst lite förlängt jullov i min bloggarhjärna. Men idag vaknade våren i mig.

Vilket väder.  Jag tog en tur ut på fälten med hunden timmen då jag hade fört Lova till klubben och väntade på att det skulle bli dags för pojkarna att komma hem från skolan och förskolan. Och så fick jag en idé.

vårsol1

vårsol2

Min mamma har dragits med mycke otur och problem med leder och benbyggnad i många år. I närmare 20 år har hon haft svårt att röra sig pga smärta och de sista 5-6 åren har hon fått röra sig med antingen rullstol, rullator eller kryckor. Hon har genomgått mängder med stora operationer. Fyra år sedan stelopererades hon i en del av ryggen, tre år sedan genomgick hon en höftledsoperation och fick protes, två år sedan föll hon tokigt och bröt det andra lårbenet på två ställen och opererades för det, och i maj ifjol byttes den andra höftleden ut. Som om inte allt det räckte så gick det så illa att hon fick en stor bäckenfraktur under höftledsoperationen i maj.

Men mamma har också i många år pratat om hur en av få saker hon längtar riktigt riktigt mycket efter är att nångång igen få åka skidor i vårsolen på vidderna. Och blotta tanken på det har känts som en omöjlighet med tanke på allt hon genomgått. På sista tiden har hon kunnat börja röra på sig lite bättre, så när vädret var som det var idag fick jag en galen idé.

vårsol3

vårsol4

mommoskidar

23 år sedan sist. Morfarsmor (ja hon har faktiskt redan barnbarnsbarn) med mer metall i kroppen än man hittar i en verktygslåda har skidat på vidderna i solskenet. Ännu på midsommarafton satt hon i rullstol.

mommoirullstol

mammaskidaren1

En liten vurpa hann vi också med och till först hann jag redan tänka att om hon bröt andra lårbenet nu så vrider mina äldre bröder nacken av mig för att jag dragit henne ut på såna här galenskaper. Men snön var djup och mjuk och förlåtande. Och man kommer långt med stark vilja och lite tokeri.

Ett litet vardagsunder i vårsolen.