Om att komplettera varandra

En ganska typisk kväll hos oss. Medan jag sitter med skruvmejsel, sockerbitar och en kabel som hunden lyckats tugga av och skalar en sladd med tänderna som jag sett min pappa och mina bröder göra, så dukar Magnus kvällsmål, borstar tänder, nattar barn, viker byke. 

När barnen är lagda tänder jag ljus, lägger på en massa hummande oommande mantran på hög volym och rullar ut yogamattan. En meter bort i soffan sitter Magnus framför sin dator med hörlurar i öronen och ser på UFC.

Det balanserar ut sig.

Epidemin

Det sprider sig. Tandlossningen. Nu har fyraåringen också glugg och inväntar ivrigt tandfens besök.

Stolta gluggisar som ville visa upp sig för mommo o moffa i Thailand och kusinerna i grannlandet. Lova är avundsjuk och springer runt med fingrarna inne i munnen och försöker desperat rucka på nån tand  i hopp om att nån skulle lossna.

Dagen i matfavoriter

Sköna söndag hos oss idag. Eftersom Elias är nyopererad och inte i klubbskick så blev det ingen tisdagsbrunch på stan idag. Så vi ställde till med brunch hemma istället efter att vi fört William till förskolan.

Favoritfrukosten just nu. Rostat bröd med allt på. Ost. Knaprig bacon. Stekt ägg med lagom rinnig gula. Tomater. Och till det en mjölkkaffe med tre gr mer mjölk än kaffe. Och så turkisk yoghurt med blåbär.


Och så en annan favorit för tillfället. Bästa mellanmålet. Ibland äter jag det till efterrätt om inte nåt mer ohälsosamt finns i huset.  Grynost. Turkisk yoghurt. Lite rivet äpple. En halv tärnad banan. Hackad mandel. Och så go crazy med kanelen. Ljuvligt.

 

Om att inte kunna hålla sig längre

Jag beslöt att det var dags nu. Att släppa loss mitt inre julfiilismonster. Det är trots allt lillajul inkommande helg och grannarna har sportat uteljus i sina buskar och träd nån vecka nu redan, så jag tyckte det var relativt riskfritt. Utan att bli stämplad som gatans crazy christmas lady.

Så lite diskreta grejer fick smyga sig in här och var idag. Inga röda tomtar så långt ögat når. Jag förstår att det förvånar er enormt.

Julmusiken har ekat hela dagen lång och vi har dansat och rockat barnen och jag tills grannpojken som var här på playdate stirrade på mig på ett sätt som sade ‘sådär brukar inte mammor hålla på hos oss’ och jag fick lägga band på mig. Nu när barnen somnat sörplar jag rykande het glögg så jag bränner tungan och en stor del av julklapparna ligger redan tryggt gömda och inlåsta i centralgarderoben. Bring on christmas.

Puikkojen poisto – benoperation 2

Idag var det då äntligen dags. Pinnarna skulle bort efter nästan fyra månader inne i Elias ben.

Innan operationen idag var det här det enda egentliga yttre tecknet på olyckan i augusti, två pyttesmå ärr på var sida om knät. Det och att hans högra knä var bredare än det andra pga pinnarna som stack ut.

Steg han upp och gick blev det naturligtvis uppenbart att det var nåt som inte stod rätt till iom att han haft en mycket speciell gångstil de senaste månaderna och haltat väldigt. Det har hänt att bilar stannat när han linkkat över vår väg till sin kompis på andra sidan, och frågat om han behöver hjälp.

Men här är dom nu, hans två titanpinnar som vi fick hem som minne. Ett kort dagkirurgiskt ingrepp som tog ca en timme. På samma ställe som sist har dom bara snittat upp ett par centimeter och dragit ut dem. Ganska fantastiskt egentligen. Inget gips. ‘Bara’ dessa mini-strumpstickor instuckna från knät. Och små små ärr som med tiden kommer förvandlas till två ljusa prickar bredvid knät.

Sen var det ju en milsvid skillnad på att komma in såhär planerat på en kort operation med ett friskt glatt barn när man jämför med att åka ambulans och vänta på akutoperation med ett barn som mår mycket mycket dåligt och har väldigt väldigt ont. Mindre trauma för alla och inga tårar för mamma.

Hur man bäst botar ledsen nyopererad fyraåring från sjukhusblues: Indiana Jones spel i pappas famn.

Och isglass naturligtvis. Säg det som inte kan botas med isglass.

Och nu har vi rullat fram Miss Daisy den blommiga rullstolen igen för ett kort tag. Sedan hoppas vi få ta farväl av henne för gott.

Mustaschkul

Vi närmar oss slutet på månaden och får snart igen välkomna en mindre pickig pappa och make igen. Men för att visa vårt stöd dessa sista dagar som Veckoslutskommittén deltar i Movember så drog vi vårt strå till stacken idag och hade lite roligt med vattenfärg och svart papper.

Vips hade vi hur roligt som helst i en halvtimme och barnen tyckte det var festligt.

Vill man slå på stort eller har man inga barn  att skämma ut så kan man ju alltid ordna mustaschfest för sina vänner och skämma ut dem istället. Färdiga mallar finns att printa ut på nätet om man inte vill klippa och rita på frihand som vi gjorde idag. Fästes med fördel på ändan av sugrör eller så kan man använda sig av dubbelsidig tejp (jag använde mig av en liten bit silvertejp som jag rullade). Bilderna tagna från etsy.com

Om att lära sig älska rutiner

Innan vi hade barn, kan jag nästan säga att jag hatade rutiner. Eller hata är kanske ett väl starkt ord. Men jag tyckte nog att rutiner var tråkiga och nåt som ströp min frihetskänsla. Rutiner var något som var ett nödvändigt ont i vardagen, relaterat till jobb och studier. På min lediga tid undvek jag gärna allt vad hette rutiner så gott det gick. Njöt av frihetskänslan rutinlösa dagar skänkte.

I dagsläge med tre barn, en hund och en katt, ett egnahemshus som ska skötas med allt som ingår däri, är det tvärtom. Jag älskar rutiner. Eftersträvar fungerande välinkörda rutiner. Dyrkar rutiner. Rutiner är det som ger frihet snarare än tvärtom. Rutiner räddar vardagen i ett annars ganska kaotiskt och oförutsägbart småbarnsliv. Rutiner skapar möjligheterna till frihet.

Som mina lördagmorgnar. Samma rutin varje vecka. Nånting att se fram emot. Att veta, att när Magnus har gått på jobb och barnen har ätit sin frukost klart och bänkat sig framför barnkanalen en stund. Då infaller den. Friheten. Friheten att äta min egen frukost i lugn oh ro i ett tyst mörkt kök med några tända ljus och min latte som jag inte kan funktionera utan. Med hörlurar i öronen lyssnar jag på lite musik samtidigt som jag slösurfar, läser tidningar, kanske kollar nåt program på datorn.

Föga spännande kanske. Inte direkt nyskapande eller omvälvande på nåt vis. Men så ljuuuvligt skönt. Och det bästa? Att kunna njuta på ett helt annat sätt av dessa små stunder av frihet jämfört med när jag inte hade just nåt annat än rutinlös frihet i mitt liv.