Jag vet inte om det var för att han var rädd att jag skulle skämmas till döds av hans lilla dansnummer men ikväll överträffade min man verkligen sig själv. Han kom hem med mitt favoritrödvin, min älsklingsmozzarella och så städade han bort efter middagen medan jag fick åka iväg på en kort loppisrunda på egenhand.
Att han sen kråmar sig på band i grön sidenmorgonrock må vara förlåtet.
Ja. Vissa får betalt för att syssla med sånt här på jobbet. Att jag inte kunde förutspå detta när jag började sällskapa med honom drygt tio år sedan.
Och så har vi löst mysteriet om var Elias fått sina cross-dressar fasoner ifrån.
Dagen började med ett kärt återseende, öppna dagis. Där Lova igen utmärkte sig genom att skrämma slag på minst ett annat barn genom att vara så hårdhänt att pojken sedan grät och skrek och behövde vara i sin pappas famn varje gång hon närmade sig.
Tyvärr slutade det med en ynklig och febrig liten loppa som somnade på min mage i vardagsrumssoffan. Den enda gång hon är tillräckligt lugn för att gosa i soffan länge nog för att somna är när hon har feber. I friskt tillstånd aldrig så lugn och lady-like.
Nobody puts Lova in a corner.
Idag var det dags. Att inleda terass-säsongen som slutade så sent som i november ifjol. Kaffe, solsken, snödropp, gott sällskap.
Och ärmlöst. I mars. Skyddad hörnterass mot söder is the shit. Jag kan nästan garantera att bikinisäsongen inleds inom april.
Kvällens film.
Fem oscars vann den. Och ja. Den är magisk. Och så vacker så vacker. Och alla vi som var unga på nittiotalet tänker genast på Smashing Pumpkins skivan Mellon Collie and the Infinite Sadness.
Jag har inte dött efter gårdagens zumbamaraton, vi har bara njutit av vår allra sista dag på familjens sexveckorssemester. Imorgon går Magnus tillbaka på jobb och vardagen återvänder på allvar.
Sista kvällen i Thailand. När barnen hade somnat smög jag mig ut ensam för ett sent kvällsdopp. Stjärnorna hade precis tänts, syrsorna surrade i bakgrunden, poolvattnet var ljummet som badvatten. En härlig stund att spara i minnet för slaskiga gråa dagar.
Jag har väl aldrig riktigt förstått mig på det där med att lagom är bäst. Alltid varit lite av en allt eller inget person. Ska man göra något, kan man likaväl göra det ordentligt liksom.
Så när jag skulle testa på Zumba för allra första gången tyckte jag att jag likväl kunde hoppa i i den djupa ändan direkt och skippa alla grundkurser och sånt pjasigt och ge mig direkt på ett tretimmars Zumba maraton för välgörenhet till förmån för Ungdomspsykiatriska mottagningen i Vasa.
Man behövde naturligtvis inte vara med alla tre timmar, den sista timmen när fotona togs hade det redan tunnats ut avsevärt i leden. Tror ni jag kunde fömå mig att gå hem i förtid? Nej nej. Stoltheten och envisheten tog över helt. Tror ni jag kunde ta nån extra paus eller ta i lite mindre än 110% hela tiden? Naturligtvis inte. Tror ni jag hade kommit ihåg att ha med nåt mer energigivande än rent vatten att dricka eller äta? Nej förstås inte.
Resultat? Middagen jag åt när jag kom hem vände och kom upp tillbaks lika snabbt som den slank ner. Men det var ju för ett gott ändamål.
Det var några bekanta som reagerade på mitt hår i gårdagens inlägg. Så vad hände egentligen med håret?
Mitt hår fick ryka efter ett ödesdigert snabbdopp i en hotellpool i Pattaya med klorhalten snuddande på giftbad. Tjugo minuter senare var hela nedredelen av håret blågrönt. I mer än en vecka försökte jag desperat rädda mina testar som vid det laget såg mer ut som nåt som böljar i havet än människohår. Djuprengöringsschampon och specialmedel från frissan prövades men när inte ens frisören fick bukt med det sade hon till slut bara ‘I decide for you. Ok?’
Ett par tårar föll samtidigt som flera års hårodling men såhär i efterhand känns det hur bra som helst. Den desperata pushen jag behövde för att våga förändring (och ja jag är plågsamt medveten om min extrema rotutväxt men blonderingsmedel finns inte att få tag i i Thailand så det fick vänta tills vi var hemma igen).
De senaste sex veckorna har jag, en person som normalt lider av ett kraftigt teve- och internetberoende, kollat mail en endaste gång. Facebookat totalt två minuter. Läst noll bloggar fram tills igår. Inte läst Vasabladet, Aftonbladet eller andra typer av nyheter. Inte sett på teve mer än några fåtal gånger. Haft min mobil avstängd 95% av tiden och när den varit påslagen endast använt den som kamera. Talat ett enda samtal i min mobil på ca 10 sekunder när en telefonförsäljare från Finland råkade ringa när den var påslagen. Bloggat två ggr – jag ber om ursäkt. Istället har jag fokuserat helhjärtat på bland annat detta:
