Jag har väl aldrig riktigt förstått mig på det där med att lagom är bäst. Alltid varit lite av en allt eller inget person. Ska man göra något, kan man likaväl göra det ordentligt liksom.


Så när jag skulle testa på Zumba för allra första gången tyckte jag att jag likväl kunde hoppa i i den djupa ändan direkt och skippa alla grundkurser och sånt pjasigt och ge mig direkt på ett tretimmars Zumba maraton för välgörenhet till förmån för Ungdomspsykiatriska mottagningen i Vasa.
Man behövde naturligtvis inte vara med alla tre timmar, den sista timmen när fotona togs hade det redan tunnats ut avsevärt i leden. Tror ni jag kunde fömå mig att gå hem i förtid? Nej nej. Stoltheten och envisheten tog över helt. Tror ni jag kunde ta nån extra paus eller ta i lite mindre än 110% hela tiden? Naturligtvis inte. Tror ni jag hade kommit ihåg att ha med nåt mer energigivande än rent vatten att dricka eller äta? Nej förstås inte.
Resultat? Middagen jag åt när jag kom hem vände och kom upp tillbaks lika snabbt som den slank ner. Men det var ju för ett gott ändamål.