Det här måste ni se

Jag har börjat se på den norska serien Ingen Grenser om ett gäng människor med olika fysiska handikapp som tar sig genom vildmarken med Lars Monsen som guide. Och jag är helt såld. Det är så sjukt bra.

Man gråter, snyftar och skrattar om vartannat. Helt suveränt. Det är alltid hälsosamt med lite perspektiv på livet. Luv it.

Buggan

Nu är den här. Och ja, den är precis så fin som jag hoppades på. Luv it.

Och den är förresten inte alls så orange i tyget som bilderna antyder, den är betydligt mer mörkröd i färgen, men när jag fotade den i solskenet blev det lite missvisande. För att nu ge en lite mer utförlig recension på Been än bara ‘luv it’ så fanns det en del små överraskningar. Jag har ju bara sett en Bee på avstånd i verkligheten innan och vissa detaljer märker man helt enkelt inte innan man tar saker i bruk. Nu när vi rattat omkring den i huset ett par timmar dök det upp ett par små saker jag kan påpeka.För det första är den betydligt större och stabilare än jag väntat mig. Nu kan jag verkligen förstå varför man om man bor inne i en stad använder Been som enda barnvagn för den är nog inte som nån annan resevagn jag rattat. Skulle väl snarare säga att den är som nåt mellanting mellan en vanlig större barnvagn och en paraplyvagn. När jag sett bilder och klipp på människor som rattat runt en Bee har den sett rätt liten ut, men som vanligt glömmer jag att ta med i beräkningen att dom flesta vuxna inte är 157 cm långa. Även hjulen är betydligt större än jag trodde, en trevlig överraskning även det. Men den är trots det lika smidig som en paraplyvagn och väger otroligt lite.

Den är precis så smidig att köra och manövrera som jag hoppades på. Kommer att vara en dröm att köra på trånga ställen.

Suffletten är tunnare än väntat och ofodrad. Så någon ombonad och varm vagn är det inte, vilket å andra sidan är tur med tanke på vad vi tänkt använda den till, som stads, rese och sommarvagn.

Det enda något negativa jag hittills upptäckt är väl att när suffletten är ihopfälld så har den liksom ingenstans att ta vägen. Dvs den åker inte bakom sitsen som på alla andra vagnar jag ägt pga knapparna den fästs med bakom sitsen, detta gör att den bara knölas ihop där runt barnets huvud. Säkerligen bara en vanesak men ändå nåt jag inte är van med och som jag personligen tycker är en liten designmiss. Däremot var rymligheten en positiv överraskning iom att jag hade läst att Bee classicen fått en del kritik för att längre barn inte ryms i den och Bee+ lär därför vara uppdaterad med ett ryggstöd som går att förlänga. Men det visade sig att även Elias som ju ändå strax fyller fyra år ryms utmärkt att sitta under suffletten. Okej hans skalle nuddar i tyget men inte så att han skulle behöva knöla ihop sig det minsta. Det lär nog inte vålla några problem med våra korta barn i alla fall.

Det allra bästa som jag älskar med den till skillnad från andra dylika rese/paraply/stadsvagnar är att den trots sin lätthet och storlek har vändbar sits så man kan ha barnet mot sig vilket är ovanligt. Ingen av mina barn har varit särdeles intresserade av att sitta framåtvända oavsett ålder så det är ett stort plus för oss.

So far so good. Jag är mycket nöjd med mitt inköp.

Värmeböljan

Dagens termometerbloggeri. Ifall nån skulle ha missat nyheten om att det är kallt nu. I Kuusamo har dom haft -39,2 imorse. Vi har med andra ord rena värmeböljan hos oss då när det var bara dryga -29 imorse när vi skulle iväg. Älskar min dunrock just nu. Vacker vinterdag i all ära men det här är ändå liiite överdrivet. Tacka gud för öppna dagis som räddar dagar som idag när man har tre sjövilda, rastlösa barn hemma som inte kan härja av sig utomhus.

Skräcken

Man blev ju inte direkt mindre orolig för att färdas i thailändsk trafik med småbarn utan barnstol än man varit från innan när man läste det här. Olyckor händer ju även här hemma förstås oavsett hur dyra bakåtvända bilbarnstolar man använder. Men jag vet ju hur det brukar kännas när man susar fram i 160 km i timmen utan bilbälte och chauffören slirar från fil till fil med vad som känns som några centimeters avstånd till de andra bilarna ,så  inget jag ville läsa med mindre än två veckor till avfärd direkt. För att inte tala om alla ormar, kubmaneter, drunkningsrisken etc etc. Det var lättare att vara globetrotter då man var barnlös och sorglös och livets skörhet inte var fullt så uppenbart ännu.