Galalistan

Jag har snott Smulans lista:

Vem kammar hem Årets blogg?

Kakkakaffe. Eller Malenami.

Vem har chansen att bli årets nykomling, varför?

Eva Frantz! Hon är så rolig. Och dessutom sjukt trevlig irl (usch, där är en sån där hemsk fjortis-på-datorn-förkortning) fick jag äran att erfara på bloggcruisen.

Vilken kategori är kreddigast att vinna?

Årets blogg antar jag. Men jag är så pk att jag tycker alla är lika viktiga.

Finns det någon kategori du saknar?

Många faktiskt. Jag tycker man kunde bjuda på lite fler priser, dom som redan finns blir inte mindre kreddiga för det. Man kunde tex ha med Årets inredningsblogg, Årets Pyssel-/scrapblogg, Årets modeblogg osv. Det är så många fantastiska små bloggar som inte har en chans att komma fram som det är nu, och dom är inte sämre för det.

Vilken jurymedlem är snyggast?

Jag säger Linn för att hon har den utmärkta smaken att bo i den ljuvligaste lägenheten i världen. (Vår gamla)

Beskriv din galaklädsel med ett ord.

Elvacentimetersklackar.

Vilken bloggare vill du bjuda en drink på galan?

Jag skulle gärna bjuda alla på en drink om jag hade råd men den här vårdledighetspenningen är inte så mycket att hurra för är jag rädd.

Var kommer du att vakna dagen efter?

I mitt hotellrum. Ensam. Aaaaah. Hotellsäng och hotellfrukost. Nästan så att jag längtar tills galan är över bara för att komma mig till det.

Var är bästa förfesten?

Ingen aning. Jag kommer ju från laaande. I mitt hotellrum där jag i sistaminutenpanik sliter mitt hår för att bli klar i tid och inte vara alltför unfashionably late, som vanligt?

Vilken accessoar kommer man att se mest av?

Antagligen precis samma som dem jag kommer att ha. Jag är ju så oförutsägbar.

Skorna då

Det var kärlek vid första ögonkast.

Att få vettiga bilder utan blixt i detta mörker som gör dem rättvisa är dödsdömt men jag lovar att dom är urläckra. Svarta satinpumps med en rosett frampå, platå och öppen tå, och tuggummirosa på insidan. Och en elva centimeters stilettklack. Dom är helt vansinniga och jag kommer antagligen att bryta benen eller nacken av mig men det får det vara värt. Ska man gala ska man gala ordentligt.

Inte för att jag klagar men,

30nde november 2010:

30nde november 2011

…när Elias tycker att det är så mörkt mitt på dagen, trots alla lampor och julbelysning, att han måste ha på sig reflexväst och pannlampa inomhus, då börjar det kanske vara dags för lite snö och sol. 6 grader på plus, regn, och storm är nog ingen höjdare. Men jag klagar inte, det är bara en notering.

Att köra fast

Jag har bloggat om det förr, att jag har kört fast när det kommer till att inreda vårt sovrum. Ett år i huset nu och jag är inte alls nöjd med det rummet. Det har låst sig helt, så jag vet inte ens riktigt vart jag är på väg med det, och det drabbar mig mycket sällan. Oftast vet jag vart jag vill, det är bara en fråga om att hinna eller ha råd att förverkliga det. Så ikväll har jag bombarderat mig själv med mer inspiration.

Nu gäller det bara att få till den där lite lyxiga, sköna, hotellkänslan känslan med egna medel. Bilderna är lånade från bla Gant och Ralph Lauren Home.

Missen

Eftersom vi har sett så gott som alla nya filmer som kommit ut har vi på senare tid breddat vår repertoar lite och börjat traggla oss genom gamla klassiker man eventuellt missat. Så igår såg jag denhär:

Kollade upp den på förhand, lovord, massor med kända skådisar och en berättelse om en mamma-dotter relation. Det lät ju bra tänkte jag.

Hade jag googlat lite nogrannare hade jag antagligen också fått nys om att den faktiskt också handlar om en ung mamma som har två pojkar och en liten bebisflicka, och att hon sedermera får cancer och dör. Kanske inte det mest upplyftande av ämnen. Nej det var ingen höjdare det här. En ritkig snyftare och inte ens en bra snyftare på det. Allt var inte bättre förr.

To gala or not to gala

Om en vecka är det bloggala. Jag försöker desperat fixa och trixa så att vi skulle kunna åka ner till Helsingfors tillsammans Magnus och jag men det ser mörkt ut på den fronten. Barnvakt till tre barn en måndag till en tisdag med arbetande eller bortresta föräldrar är en svår nöt att knäcka. Månne Korjaamo har en barnparkering innanför dörren?

Som det är nu får jag gala ensam eller inte gala alls. Eller skuggala i Vasa. Beslutsångesten har mig i sitt grepp igen. Och sen är det ju det där med skorna. Vad skall jag ha för skor när jag galar, om jag galar? Som ni hör är det stora problem jag tampas med. Det är däruppe med världsfreden och den globala uppvärmningen.

Randiga rutan

Slussa tre barn genom smockad julmarknad utan missöden? Inga problem.  Få dem att äta spenat och selleri med god aptit? Done. Få dem alla tre på samma bild, skarpa och med normala miner? Glöm det, där har jag funnit min överman.

Men ni fattar poängen i alla fall, nissarna som kastade in paket på lillajulafton kom med mjuka, sköna, randiga paket i år. Mycket uppskattat av mina mysbyxälskande barn.

Supermamman

Plats här för en liten fanfar (förslagsvis nåt i stil med Star Wars musiken ni vet). Idag utnämner jag mig själv till supermom. Idag har jag lyckats med det omöjliga. Inte bara en omöjlig sak, utan flera. Jag kan nästan inte riktigt fatta det själv, så osannolikt är det.

Idag har jag överlevt att på egenhand dra med mina tre rackarungar till ett smockat Stundars, dit hela Österbotten verkade ha vallfärdat  baserat på trängseln och dom minst sagt speciella parkeringsarrangemangen. Utan att ha tappat bort en enda unge på dom timmarna vi var där och utan att nåt barn hade en enda meltdown på hela tiden. Vi hade det till och med trevligt, mysigt, och alldeles, underbart?! Bilresorna till och från Solf klarades också av utan gallskrik, vrål eller hot om att ett eller fler barn kommer att lyftas ut och placeras längs vägkanten om inte baksätet lugnar ner sig snart. Och ingen fick panikhätä till toaletten eller kissade ner sig, spydde på sig själv eller nån annan, landade smack i en lerpöl, fick en astmaattack eller annat typiskt som alltid inträffar när man vågar sig på att åka iväg nånstans ensam med alla tre.

Sen till det nästan ännu mer osannolika. Jag fick mina tre barn att med god aptit sluka en sås till middagskycklingen som innehöll både spenat, lök OCH selleri. Hur jag gjorde? Jag blåljög. Så fort Elias började pillra bort alla små grönsaksbitar eftersom han inbillar sig att han inte gillar lök eller nåt annat måttligt hälsosamt för den delen, så sade jag att det inte fanns nån lök eller annat äckligt som han inte gillar utan att de små halvgenomskinliga sakerna var små små gurkbitar som jag hackat. Och spenaten, det var bara lite persilja från sommarstugan. ‘Jahaaaa, men dåååååå gillar jag det!’ sa han, och sedan hördes inget mer än ‘nom nom nom nom’ när alla tre praktiskt taget slickade sina tallrikar och berömde min kulinariska begåvning. Moraliskt? Knappast. Fungerade det? Jep.

Nån förälder som sitter och läser detta och undrar vari underverket ligger med dessa händelser och tänker att sånt gör vi ju jämt med våra tre barn? Välkomna hit en dag och försök få det att lyckas med våra barn. Dålig uppfostran eller usla förebilder? Antagligen. Desto större orsak att fira och klappa sig själv på axeln nu då.

Igelkotten

Länge länge har jag sökt efter lämpliga gamla skolplanscher/undervisningstavlor till barnens rum, framförallt Williams rum. Dem jag stött på har antingen varit i alltför dåligt skick eller extremt dyra. Idag hade jag turen att fynda en gammal tysk skolplansch med en igelkotte på Stundars julmarknad.

igelkott2

För 7,50 blev den min efter lite köpslående, inte så illa. Och jag tror den kommer passa perfekt in i Williams rum som går i vitt, mörkbrunt, grått och lite turkost.